.

Att det ska vara så förbannat svårt att leva i nuet. Tiden går inte snabbare bara för att man ligger en månad före i tankarna. Planerar redan resan tillbaka till Uppsala, fast jag vet att det är flera veckor kvar. Även om jag trivs här med familj, vänner och fina kollegor får jag inte riktigt ro. Tänker konstant på hur hösten ska bli och längtar något förfärligt. Uppsala har verkligen blivit min stad och det känns inte riktigt rätt att vara någon annanstans. Samtidigt är jag lite rädd för hur framtiden egentligen kommer bli. I huvudet föreställer jag mig hur bra allt ska bli, "om bara...". 

 

Varför kan jag inte stanna upp och inse att jag är lycklig som det är nu?