.

Jag hoppas att sjukdomen börjar ge med sig nu en gång för alla, men man vet aldrig. Vaknade med 39 graders feber, som vanligt kanske man kan säga nu efter en vecka, somnade om och gick upp några timmar senare. Julpyntade lite och åkte sedan iväg till Gottsunda för lite ärenden. Vidare till PR-skrubben på skolan där en julklapp inhandlades. Sen tänkte jag åka hem men det var inte det lättaste. Stod och väntade på bussen som var en kvart sen! Mina stackars tår frös till is. All ris i världen åt UL som inte kan få bussarna att gå i tid. Sätt in fler bussar så kommer de i alla fall oftare, eller gör vad som helst! Det är inte lätt att bli frisk när man är tvungen att stå ute i kylan och vänta på bussar som aldrig kommer.

En rolig grej var att en nästan tom buss stannade framför mig när jag stod där och väntade. Dörren öppnades och jag fann mig själv argt stirrandes på en mycket glad och oskyldig busschaufför. Precis när jag skulle börja ta ut min ilska över att alla bussar i hela Uppsala verkade köra förbi utom min buss på honom sprack hans ansikte upp i ett leende och han frågade: åka? Nä svarade jag argt. Han var nog rädd att jag inte hört honom, så han frågade en gång till med samma entusiasm: åka? NEEEEJ röt jag tillbaka. FEL BUSS! Han fortsatte le, låtsades inte om mina små utbrott och fortsatte sedan: ute kallt. Du komma in och åka i min buss, här varmt! på sin lilla knaggliga svenska. Då kunde jag inte låta bli att le. Han tittade hoppfullt på mig i några sekunder till innan han stängde dörrarna och åkte vidare. Om det nu vore så att jag bara åkte buss för att det är varmt hade jag glatt hoppas på hans buss. Men jag åker faktiskt buss för att komma någonstans också. I det fallet var det för att komma hem, och med hans buss hade jag hamnat i andra änden av stan och fått stå där och frysa istället. Men ändå, tack busschauffören för att du gjorde mitt väntade lite trevligare!

Nu ska jag och mina 38 grader se på Solsidan, och sen sova. Puss god natt!