.

Min mamma och jag är väldigt lika, till sättet och enligt andra också till utseendet. Det är såklart både på gott och ont. Vi har båda väldigt nära till skratt och det finns inte mycket bättre än att sitta i köket och fika, skratta och umgås tillsammans med mamma och lillebror. Samtidigt är vi likadana när det kommer till att bortprioritera oss själva. Att alltid sätta andra före sig själv och att alltid vara alla till lags är inte bara en bra egenskap. Ibland behöver man lyssna på sig själv, även om det är svårt. Det tror jag både mamma och jag behöver träna på. Även om vi båda har nära till skratt har vi också ett rätt häftigt humör båda två, särskilt när vi är hungriga. Sånna tillfällen bör alltså undvikas!

Mamma är någon som kan allt. Det är faktiskt sant! Ibland har jag fungerat på om hon har fler timmar på sina dygn än oss andra, eller om hon faktiskt kan befinna sig på flera ställen samtidigt. Det finns nämligen inga situationer som hon inte kan lösa! Har man problem är det bara att gå till min mamma. Hon har svaren på allihopa, jag lovar.

Min pappa och jag är rätt så olika, om jag får säga det själv. Pappa tar allt lite som det kommer och stressar aldrig upp sig över något, medan jag gillar att veta exakt när saker kommer ske och ofta stressar runt som en tok. Ibland skulle jag nog behöva lite av pappas lugn. Något jag inte kan sticka under stolen med är att min relation med pappa inte alltid varit en dans på rosor. Som jag skrev ovan har jag ett häftigt humör och kan lätt bli upprörd över saker. Jag är en diskussionsmänniska som gillar att prata ut om saker, till skillnad från pappa som inte alls tar konflikter på samma sätt som jag. Under några år var vi rätt svåra att kombinera, eftersom jag blev arg på det mesta och våra sätt att vara krockade helt. Nu har jag växt upp och lärt mig kontrollera mina känslor, vilket har gjort vår relation lättare.

Pappa är även en liten tekniknisse som styr upp otekniska fröken Engdahls teknikprylar. Tur är väl det, annars skulle inget fungera! Det bästa jag har ärvt från min pappa är min förmåga att se positivt på saker, vilket också pappa brukar göra. Det verkar även som att jag har ärvt hans immunförsvar, eftersom vi båda är sjuka hela tiden. Haha...

Det är svårt att sammanfatta mina föräldrar och min relation till dem i ord. Dem har alltid funnits där för mig, och stöttat mig vad jag än har velat göra. Samtidigt har jag fått vara fri, inte haft några "måsten" hängande över mig. Jag säger bara, stackars dem som hela tiden måste uppfylla massor av krav för att göra sina föräldrar stolta. Det har aldrig jag upplevt. Att själv få göra sina val i livet, utan föräldrar som lägger sig i, tror jag gör en till en säkrare person. Att samtidigt ändå veta att man har sina föräldrar som hjälper en då man tar sina snedsteg gör en ännu säkrare. Mina föräldrar är helt fantastiska, och jag saknar dem varje dag nu när jag inte träffar dem så ofta. Jag älskar er! ♥