1 - Presentera mig själv

Vi kan ju börja med något som jag tror de flesta vet. Mitt namn är Siri Karolina Engdahl, men Karolina har alltid varit mitt tilltalsnamn. Den första frågan som oftast kommer då är "Går det bra att kalla dig för Karro?". Svaret på den frågan är att det går bra, men jag ser inte mig själv som någon Karro. Innan jag började rida på Traume har jag faktiskt aldrig heller varit någon som kallas för Karro. Där fick jag dock vänja mig vid det, och i somras blev jag även Karro på jobbet. Otroligt förvirrande, då det redan fanns en Carro där. Nåväl, en liten parantes där. Har genom åren haft lite andra smeknamn som jag mer eller mindre har tyckt om. Exempel på dessa är KarrKarr, Karris och så Odil såklart. Smeknamn är inget för mig, jag är döpt till Karolina och det trivs jag bra med.
Jag växte upp i Lummelunda, som ligger någon mil strax utanför Visby, på Gotland. Där bodde jag tills jag var fem år gammal, då min familj flyttade in till stan. Jag minns att jag mest var ledsen för att jag skulle få lämna min allra bästa vän, Fredrica, som jag umgicks med i stort sett varje dag under mina första år. Jag fick även en lillebror under den tid vi bodde i Lummelunda, då jag var två år gammal.
Sagt och gjort, vi flyttade in i ett hus på Östra Sömmerskestigen på Terra Nova, strax utanför Visby. Perfekt plats för en barnfamilj, precis bredvid lekplatsen och nära till massor av andra barn. Leka pirater, tävla om vem som kunde hoppa längst från gungorna och klättra i träd var bara några av de saker vi hade för oss om dagarna.
Jag har alltid varit en djurfantast, och efter mycket tjat lyckades jag tillslut få två kaniner, Evelina och Ronja. Någon som förmodligen inte var lika förtjust i kaninerna var min lillebror, som försökte köra över dem med sin gräsklippare. Som tur var var den tillverkad av plast, och kaninerna överlevde. Jag lyckades även tjata till mig två marsvin, Teddy och Freddy. De där stackars djuren var roliga i några veckor, sen svalnade intresset och mina föräldrar fick snällt mata, städa och klippa klor. Jag hade ju kommit på att det var en häst jag ville ha! Jag började min ryttarkarriär tidigt, i en knattegrupp på ridskolan Dalhem, och sen dess har jag fortsatt med ridningen.
Skolan gick lätt, och efter tre år tyckte min fröken att det var dags för lite större utmaningar. Jag fick därför flytta upp en klass, och gick därmed direkt från tredje till femte klass. Det var inga större problem, och jag fick snabbt nya vänner i den nya klassen. För mig har det alltid varit självklart att vara ett år yngre, och att hoppa över en klass har aldrig känts som något konstigt. Skönt som tusan var det att ta studenten ett år tidigare än alla andra i min ålder, det kan jag lova!
Under lågstadiet någon gång skiljdes mina föräldrar, något som jag tyckte var jättejobbigt. Det är klart att det blev en stor omställning, bo på två ställen, packa väskor, flytta fram och tillbaka. Det tog ett tag innan vi hittade ett sätt att få det att fungera, men slutligen hade min bror och jag två familjer och trivdes ganska bra med det. Även om det var jobbigt skulle jag aldrig kunna tänka mig mina föräldrar tillsammans idag. För mig är det så naturligt att dem är skiljda, och det är inget jag ser som negativt av idag. Snarare tvärtom!
Låg- och mellanstadiet gick jag på Terra Nova-skolan, och när högstadiet skulle börja var det Södervärnskolan som gällde. Klass 75 blev till 85 som blev till 95, och helt plötsligt var det dags för gymnasiet. Mycket tokigheter hann vi med under högstadiet, det järngäng som vi var. Fem-sex tjejer som på något sätt hittade varandra och höll ihop i ur och skur. I nuläget har jag tappat kontakten med nästan alla av dem, vi har växt ifrån varandra helt enkelt.
För mig var Naturvetenskaplig linje ett naturligt val. Jag hade redan under högstadiet satt ribban; bli veterinär. Därför pluggade jag därefter, och gick ut högstadiet med MVG i alla ämnen utom idrott. Totalt värdelöst att plugga på högstadiet, dem betygen ger absolut ingenting. Gymnasiet gick i samma stil, det fanns inget annat än MVG i alla ämnen, och jag lyckades gå ut med de bästa betygen som går. Det kändes riktigt stort att stå där på studentdagen och ta emot ett stipendie på scenen inför alla studenter. Värt allt slit, absolut. Studentdagen ja, ett enda lyckorus! Tusen fjärilar i magen samtidigt som en liten sorg smög sig på. Vi skulle ju lämna varandra, underbara NvNv07a. Jag kommer alltid minnas gymnasietiden som en mycket bra tid i mitt liv. Jag var omringad av massor av fina människor, så så mycket bättre kunde det inte bli!
Och nu, här är jag idag. I en liten stuga i Uppsala en natt i december. Jag går veterinärprogammet, min stora dröm i livet. Sökte in och kom in på första försöket. Lyckan var total såklart. Snart är första terminen avklarad, och jag har bara en sak att säga; jag har hamnat helt rätt.
Så ja, mitt liv i korthet. Hoppas någon orkade läsa!

Kommentarer
Postat av: Anonym

ambitiösa och duktiga odil! jag vet att du kommmer bli en hejdundrans veterinär :) puss

2010-12-07 @ 00:24:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0