.

Disney i all ära men det kommer alltid vara Astridfilmerna som rullar om och om igen på TVn när jag ligger hemma och är sjuk. Det är inte Snövit och Aladin jag kommer visa för mina barn utan Madicken och Lotta på Bråkmakargatan. Mina personliga favoriter är Ronja Rövardotter, Saltkråkan, Barnen i Bullerbyn och Madicken. Alla Astrids sagor har något som gör att man trots jättedrakar och råttor större än en själv alltid känner sig så trygg.

Nu när man är äldre förstår man också saker man aldrig förstod när man var liten, allvaret i Astrids sagor. Vilken femåring tänker på att Nilsson i Madicken är alkoholist, att Skorpan och Jonatan i Bröderna Lejonhjärta dör i brand och sjukdom eller att Pippi är en föräldralös flicka som bor helt ensam i ett stort och ödsligt hus? Dessa saker upptäcker man inte förrän man själv sitter där och tittar på filmerna tillsammans med sina egna småsyskon. För ett barn är dessa personer hjältar, tänk att vara lika stark som Pippi eller kunna hitta på lika många bus som Emil. För mig är dessa personer också hjältar, men på ett annat sätt. De är hjältar eftersom de alltid kommer inge mig lugn och trygghet, och varje gång man ser de gamla filmerna som man sett miljoner gånger förut förundras man av Astrids förmåga att sammanfläta lek och allvar. Hon kan verkligen skildra en verklighet där både lycka och sorg förekommer utan för den sakens skull göra filmerna hemska. Hon är nog lite av en idol för mig, och en sak är säker, hon var allt en riktig stålmormor den där Astrid.